Jag har alltid haft en längtan i mig. En längtan som gör mig övertygad om att vi alla föds med en djup vilja, en nästan själslig längtan efter att uttrycka oss själva och vår egen sanning. Känner du igen dig? Förstår du vad jag menar? Så har jag känt sen jag var liten, men inte vågat följa min längtan fullt ut, inte för än nu. Jag tror alla människor längtar efter en och samma sak – att hitta ett sätt att uttrycka oss precis som vi är och vad vi tror på. Vi vill alla bara vara oss själva, ändå försöker vi konstant vara någon annan än den vi är. Det är då vi tappar greppet om vår personliga mening och livet känns meningslöst, tråkigt, förutbestämt. Vi kan bara känna mening och lycka när vi är oss själva och lever efter vår personliga sanning. Så mycket tid som försvinner till att göra saker som vi inte älskar eller mår bra av. Som inte fyller oss med glädje och mening utan istället förgiftar våra kroppar och psyken. Är det värt det? Jag tycker inte det. Och det är därför jag har flyttat därifrån, jag vill distansera mig själv från hur jag tidigare har levt för att skapa plats för hur jag vill leva och vad jag som får mitt hjärta att glöda.
På bilderna här ovan satt jag på stranden nedanför mitt hus efter ett isande friskt dopp i havet. Jag var helt själv. Och det var helt underbart. Månen började sakta lysa starkare och starkare bakom mig och jag kände i hela kroppen att jag är på precis rätt plats just nu.
