Månad: september 2020

Det är lördagkväll, jag sitter på JOBBET och äter en magisk bifftartar och har datorn framför mig. ALLTSÅ VEM ÄR JAG ENS?! Jag jobbar alltså just nu på ett resort tvärs över vägen från mitt hus. Här har jag pool, gym, mat.. ja allt jag behöver just nu med andra ord!

Men det var inte det jag ville prata om nu. Jag vill nämligen prata om ohälsosamma vanor och själv-sabotage. Och så här är det, jag faller dit gång på gång. Jag har jobbat massor med mig själv, ändå ramlar jag ner i fallgroparna gång på gång och undrar hur fan det kommer sig att jag hamnade där IGEN.

Men jag tror att vi alla gör det! Vi har alla triggers och mina är… * drumroll *… sociala medier. Jeeeezus.. Jag mår väldigt, väldigt dåligt av det konstanta flödet av bilder, intryck och notiser. Och jag har nog länge försökt att intala mig själv att jag minsann klarar det, jag ska minsann kunna hälsosamt använda sociala medier och samtidigt bygga mitt varumärke och samtidigt vara social och samtidigt… Ja ni hör ju! Men det går inte, för jag tappar mig själv direkt. Och när jag tappar mig själv blir jag väldigt orolig i kroppen, mitt huvud rusar åt alla möjliga håll och jag börjar släcka bränder genom att av impuls göra saker som jag tror ska frigöra mig från den oron jag känner och tillföra ett lugn inom mig, men så är inte fallet. Istället blir det värre och värre och jag hamnar i en ond spiral av desperat och väldigt impulsstyrt ‘görande’. I de här stunderna gör jag inte saker som för mig framåt och vidare i vardagen och det jag jobbar med. Nej nej! Jag gör allt annat än det jag vet att jag behöver göra, för mitt eget välmående, mitt företag och mitt liv. Den här bloggen är något jag velat ha under så lång tid, en plats att uttrycka mig på, något att bygga vidare på. Men istället för att minimera antalet sociala kanaler och intryck för att kunna fokusera och lägga min energi här istället, så gör jag allt annat för att slippa sätta mig ner och skriva från hjärtat. För någonstans vill mitt ego inte göra jobbet. Någonstans tycker en del av mig att jag inte är värd det här, så jag kommer på alla världens ursäkter för att göra andra. Jag älskar att uttrycka mig, älskar att skriva om sånt som ligger mig varmt om hjärtat och jag älskar att dela med mig av det till er. MEN min stresshjärna växlar upp och så kan jag inte stanna, för än jag går in i en vägg, typ. Någon som känner igen sig?!

Sen försöker jag hitta orsaker till varför jag känner som jag känner, och oftast lyckas jag övertyga mig själv om att jag måste sluta göra det som jag egentligen vill göra, för det är det jobbigaste, mest ansträngande. Att lägga ut en bild på instagram kan vi göra i sömnen, men att sitta sig ned och skriva om hur vi mår, vad vi går igenom och vad vi drömmer om, det är mycket svårare och jobbigare för egot, så det åker ut först!

Det här var iallafall något som jag verkligen behövde skriva om just nu, för jag har känt hela dagen att något skavt och det har jag försökt fly från på massa olika sätt. På instagram bland annat.

Men nu känns det bättre! Nu känner jag mig lättare igen och det känns som att jag har kommit tillbaka till mig själv. Och det är väl dagens lärdom också, att stanna upp, andas, sätta ord på vad som känns för att inte ta till flyktvägar eller impulsiva handlingar.

Bilderna som jag och min kompis Simon tog idag blev SÅ fina. Kommer kanske lägga upp några under veckan!

Xx Ulrika

Tidigare har jag varit driven av prestation och hunger på resultat. Jag var övertygad om att ju mer jag gjorde och åstadkom, desto mer värdefull och framgångsrik skulle jag uppfattas som i andras ögon. Det blev ett sätt för mig, en strategi, att gömma och täcka för något inom mig själv som ständigt sökte efter bekräftelse och kärlek. Jag gav inte mig själv den kärleken jag behövde, så jag letade efter den på alla andra ställen utanför mig själv istället. Jag hade svårt att älska mig själv och trodde därför inte att andra skulle kunna göra det om jag inte visade att jag förtjänade det först.

Jag levde efter ett ”gräset kommer vara grönare på andra sidan” –  mindset, och trodde alltid att jag skulle bli lycklig och älskad om saker var annorlunda. Om jag var annorlunda.

Och självklart var det inte så!

Vad som pågår inom oss kommer alltid att följa med oss till alla ställen vi besöker. Till alla titlar vi tror ska göra oss lyckligare, alla pengar vi tjänar.

Tillslut bestämde jag mig för att göra saker lite annorlunda.  Istället för att hela tiden vara på jakt efter att lyckas med något, att prestera, så försöker jag prestera så lite som möjligt. För mig handlar det om att sluta försöka så jävla mycket. Sluta försöka vara andra till lags, sluta försöka pressa fram inspiration eller resultat och sluta försöka skapa en bild av mig själv som jag sedan inte kan leva upp till. Allt detta ’försökandet’ handlar i slutändan ändå om att vi bara vill vara nöjda med oss själva och älska oss som vi är.

Istället går jag BARA på känsla och gör det som känns bra, inte skulle se bra ut för omvärlden. Jag vill göra det som känns äkta för mig, som känns prestigelöst men som ger mig livsenergi och glädje. Och vet ni vad det bästa är? När vi slutar försöka och släpper prestationen, då kommer inspirationen och kreativiteten tillbaka. POOF! När vi utgår från oss själva, vilar när det behövs, tar en paus från flödet av andras prestationer på sociala kanaler, då kickar inspirationen igång.

Prestation tar för mycket plats, så det finns tillslut inget utrymme för den naturliga inspirationen som kommer till oss när vi accepterar oss själva som vi är. Icke-prestation handlar om att släpa taget om den vi tror att vi måste vara och istället göra plats för den vi egentligen är.