stress is who You think you should be, Peace is who You are.
Vi lever i ett samhälle som sätter enormt höga krav på oss som individer. Det finns en outtalad kollektiv sanning om att ju mer vi gör, ju fler bollar vi har i luften, desto högre status får vi och vi blir viktigare. Ingen vinner en Award för att ta en nap, för att säga nej till projekt, för att ta ledigt. Tvärtom – ju mer vi gör desto duktigare är vi. Vi tror att livet handlar om ett massa görande hela tiden. Vi ska göra mer, vara mer, yoga mer, äta mer nyttigt & jobba mer. Men det är i allt det där görandet som vi tappar oss själva.
☽ Enligt min erfarenhet gör vi oss sjuka genom att förneka och ignorera det vi helst av allt vill ha – stillhet, inre ro och en känsla av djupare kontakt med oss själva.
Psykisk obalans som som depression och ångest bl.a är resultat av att vi förnekar oss själva rätten att älska oss som vi är – utan all denna prestation. I våra ögon kan vi bara älska oss själva och acceptera oss själva när vi åstadkommer saker och presterar. Det är vad framgång är i vårt samhälle. Egentligen tror jag att alla människor bara längtar efter att älska och uttrycka sig så som vi är, att leva efter vår egen sanning och ge oss själva tillstånd att ta det lugnt och sakta ned, utan att bli passiva. Att göra det som faller oss in utan att försöka pressa fram ett resultat. Att längta efter känslan av att skapa något utan att längta efter äran.
“stress is who You think you should be, Peace is who You truly are.”
Tidigt under mitt liv började jag tackla något inom mig själv som aldrig tycktes lämna mig ensam. Dag efter dag kämpade jag mot mig själv för att passa in i en bild jag hade av vem jag skulle vara. Jag skulle vara duktig, intelligent, snäll, social, rolig, glad och härlig. Jag har alltid velat vara en person som andra skulle vilja vara med. Men allt det här handlade egentligen bara om brist på självkärlek. Jag kunde bara acceptera och älska mig själv när jag var en massa saker i andras ögon. När jag visade att jag kan göra vad som helst. Mitt egenvärde låg i hur andra människor uppfatta mig. Och tillslut började min kropp skicka signaler och försöka göra mig uppmärksam på vad som stod på. Jag började få andningssvårigheter, rygg- & magsmärtor. Flera år senare blev depression, ångest & trötthet en del av min vardag på grund av den press jag satte på mig själv.
☽ Jag får fortfarande prestationsångest då och då, dels för att jag är superkänslig för intryck och just nu lite utmattad, men nu ser jag fysiska symptom mer som sätt för mig bli medveten om när det är dags att sakta ned och styra tillbaka till mig själv.
Mitt liv handlar inte längre om att prestera, visa vad jag kan, stressa, vara till lags, följa strömmen. Jag lever mitt liv för att jag vill uttrycka mig och det jag tror på, inspirera, njuta, mysa, älska livet och göra roliga saker med roliga människor. Jag är här för att göra min grej. Och just nu är min grej att andas, återhämta mig själv, och göra mindre för att orka göra det jag brinner för – skriva på den här bloggen exempelvis 🙂
Kommentera nedan om du har erfarenhet av utmattning, eller bara kan relatera i det jag skriver om! ☆✩
Much love,
Ulrika