Ibland faller jag också in i gamla mönster

Det är lördagkväll, jag sitter på JOBBET och äter en magisk bifftartar och har datorn framför mig. ALLTSÅ VEM ÄR JAG ENS?! Jag jobbar alltså just nu på ett resort tvärs över vägen från mitt hus. Här har jag pool, gym, mat.. ja allt jag behöver just nu med andra ord!

Men det var inte det jag ville prata om nu. Jag vill nämligen prata om ohälsosamma vanor och själv-sabotage. Och så här är det, jag faller dit gång på gång. Jag har jobbat massor med mig själv, ändå ramlar jag ner i fallgroparna gång på gång och undrar hur fan det kommer sig att jag hamnade där IGEN.

Men jag tror att vi alla gör det! Vi har alla triggers och mina är… * drumroll *… sociala medier. Jeeeezus.. Jag mår väldigt, väldigt dåligt av det konstanta flödet av bilder, intryck och notiser. Och jag har nog länge försökt att intala mig själv att jag minsann klarar det, jag ska minsann kunna hälsosamt använda sociala medier och samtidigt bygga mitt varumärke och samtidigt vara social och samtidigt… Ja ni hör ju! Men det går inte, för jag tappar mig själv direkt. Och när jag tappar mig själv blir jag väldigt orolig i kroppen, mitt huvud rusar åt alla möjliga håll och jag börjar släcka bränder genom att av impuls göra saker som jag tror ska frigöra mig från den oron jag känner och tillföra ett lugn inom mig, men så är inte fallet. Istället blir det värre och värre och jag hamnar i en ond spiral av desperat och väldigt impulsstyrt ‘görande’. I de här stunderna gör jag inte saker som för mig framåt och vidare i vardagen och det jag jobbar med. Nej nej! Jag gör allt annat än det jag vet att jag behöver göra, för mitt eget välmående, mitt företag och mitt liv. Den här bloggen är något jag velat ha under så lång tid, en plats att uttrycka mig på, något att bygga vidare på. Men istället för att minimera antalet sociala kanaler och intryck för att kunna fokusera och lägga min energi här istället, så gör jag allt annat för att slippa sätta mig ner och skriva från hjärtat. För någonstans vill mitt ego inte göra jobbet. Någonstans tycker en del av mig att jag inte är värd det här, så jag kommer på alla världens ursäkter för att göra andra. Jag älskar att uttrycka mig, älskar att skriva om sånt som ligger mig varmt om hjärtat och jag älskar att dela med mig av det till er. MEN min stresshjärna växlar upp och så kan jag inte stanna, för än jag går in i en vägg, typ. Någon som känner igen sig?!

Sen försöker jag hitta orsaker till varför jag känner som jag känner, och oftast lyckas jag övertyga mig själv om att jag måste sluta göra det som jag egentligen vill göra, för det är det jobbigaste, mest ansträngande. Att lägga ut en bild på instagram kan vi göra i sömnen, men att sitta sig ned och skriva om hur vi mår, vad vi går igenom och vad vi drömmer om, det är mycket svårare och jobbigare för egot, så det åker ut först!

Det här var iallafall något som jag verkligen behövde skriva om just nu, för jag har känt hela dagen att något skavt och det har jag försökt fly från på massa olika sätt. På instagram bland annat.

Men nu känns det bättre! Nu känner jag mig lättare igen och det känns som att jag har kommit tillbaka till mig själv. Och det är väl dagens lärdom också, att stanna upp, andas, sätta ord på vad som känns för att inte ta till flyktvägar eller impulsiva handlingar.

Bilderna som jag och min kompis Simon tog idag blev SÅ fina. Kommer kanske lägga upp några under veckan!

Xx Ulrika