För några dagar sedan vaknade jag tidigt, som de flesta morgnar, för att göra mig i ordning och sen gå till jobbet. Utanför huset hade solen precis börjat gå upp, och det låg en helt magisk dimma över åkern bakom mitt hus.
Att få vakna till det här, ha naturen och de öppna åkrarna precis utanför dörren är som en dröm. Bara att det inte är en dröm längre! Det är så verkligt som det kan bli och jag tappar hakan lika mycket varenda morgon, trots att jag ser det här nästan varje dag nu. Men jag slutar aldrig att förundras över färgerna, ljuden, dofterna och ljuset som spricker fram mellan träden. Det är helande på många sätt och jag önskar så att alla någon gång skulle få uppleva känslan som jag känner när jag sitter där ute i gräset med morgonsolen i ansiktet.
Bilderna tog jag 06.15 någon dag förra veckan och de är definitivt inte de sista, för det är det här som inspirerar mig mest just nu – morgonljuset och stillheten. Ja jag vet att jag tjatar om den där stillheten, men vi underskattar den! Den är kravlös, prestigelös och oändlig. Det finns så mycket i den, och ändå ingenting. Och det är ur ingenting som någonting föds, därför är den så värdefull.