Ska vi alltid lyssna på barnen?

Idag har jag läst om teorier kring att hur man ska uppfostra barnen med frihet och försöka styra dom utan att säga nej och istället försöka erbjuda dom alternativ till något annat om barnen blir frustrerade och ledsna.  Jag läste bland annat om en mamma som har möjlighet till att hemskola sitt barn. Hon började alltid varje dag med att fråga barnet vad dom skulle fokusera på denna dag. Barnet fick möjlighet att välja på allt mellan att gå ut, läsa matte, historia, religion och andra bra grundämnen. Om barnet valde att det skulle vara en utomhus vistelse på schemat så var det det som gällde, eller om det skulle vara bakning så gällde det.

Min tanke är att man inte kan ge ett barn så stor bredd på valmöjligheter. Om jag som vuxen enbart skulle lyssna på vad jag vill göra och inte göra så hade det blivit alldeles för många dagar med chips och dipp i sängen än att faktiskt gå till jobbet och göra kreativa och utvecklande saker. Det är ju faktiskt så att människan är lat i sin kropp och i sitt sinne från grunden, om man då ger möjlighet till denna lathet så kommer det också vara det som vi väljer i dom flesta fall.

Och om jag som vuxen inte kan välja på ett bra sätt, hur kan då ett barn välja det på ett bra sätt? Jag tycker det blir väldigt konstigt att man kan låta en vardag byggas på det sättet, och jag kan heller inte förstå hur experter på uppfostran faktiskt hyllar den här typen av fenomen.

Absolut ska vi ha barnens känslor i fokus och lyssna på deras vilja och inte se till att dom får konstiga känslor och känner sig överkörd. Men vi som vuxna har ju faktist den ansvarat att se till att barnen växer upp och blir dom bästa individer dom kan vara, och det tror jag dom inte bli genom att få det stora ansvarat själva och bestämma det mesta av deras vardag som ung.